Not sure why I haven't thought more about this, but it seems like the US now has a massive economic vulnerability from cheap, high-quality, open source AI combined with cheap inference (See Cerberus, et al).

Here's the scenario:

• US labs get people and companies hooked on top-tier inference ✅
• The entire US economy re-orients to center around like 5 companies
• Their valuations keep growing while stealing the oxygen out of everything else ✅
• The open source models start getting pretty good, and they get used a lot, but they're still like 5-10% behind the frontier models ✅
• And then all of a sudden, in 2026, 2027, or 2028...they're not worse anymore. They're now as good or better, for as cheap or cheaper. □

For builders and companies and AI in general this is still amazing. It's still AI doing AI disruption things.

But for the US economy it seems like it could be really bad. Especially for the model providers, since companies like NVIDIA and Cerberus and such can still be the chips that whatever runs on.

It makes me wonder if the recent purchases of consulting and services providers by the labs is less of a,

let's compete with our customers because we're assholes...

and more of a,

um, we need to have traction as something other than a model provider if that market gets imploded by open source and boutique inference chips...

Basically I was tracking open source AI and the dedicated inference providers as points of curiosity and interest.

But now it seems like, unless I'm missing something major, them hitting parity or beyond vs. our pinnacle models could be catastrophic not just to 5 American companies, but to the whole US economy.

Now that I think about it, maybe it also adds some light to why China is going so hard on aggressive distillation of American models into open source, and constantly putting out high-quality, cheap alternatives for the world to use. With full descriptions of the techniques, and the weights, and the data.

Maybe that's because they want the world to catch up to (and pass) the US labs as fast as possible.

This makes their open source play look less like just a different path to AGI, and more like a direct strategic AI play against the US economy.

Imorgon håller jag en föreläsning på ABM-mastern vid Lunds universitet med fokus på digitalt kulturarv. Föreläsningen innehåller både en mer teoretisk del, samt två fallstudier kring tidigare projekt vilka turnerar samma tema. För den intresserade så finns det 119 slides att ladda ned som en PDF:

The farthest-flung human-made objects will be able to take their science-gathering even farther, thanks to these energy-conserving measures.

Mission engineers at NASA’s Jet Propulsion Laboratory in Southern California turned off the cosmic ray subsystem experiment aboard Voyager 1 on Feb. 25 and will shut off Voyager 2’s low-energy charged particle instrument on March 24. Three science instruments will continue to operate on each spacecraft. The moves are part of an ongoing effort to manage the gradually diminishing power supply of the twin probes.

Launched in 1977, Voyagers 1 and 2 rely on a radioisotope power system that generates electricity from the heat of decaying plutonium. Both lose about 4 watts of power each year.

“The Voyagers have been deep space rock stars since launch, and we want to keep it that way as long as possible,” said Suzanne Dodd, Voyager project manager at JPL. “But electrical power is running low. If we don’t turn off an instrument on each Voyager now, they would probably have only a few more months of power before we would need to declare end of mission.”

The two spacecraft carry identical sets of 10 science instruments. Some of the instruments, geared toward collecting data during planetary flybys, were turned off after both spacecraft completed their exploration of the solar system’s gas giants.

The instruments that remained powered on well beyond the last planetary flyby were those the science team considered important for studying the solar system’s heliosphere, a protective bubble of solar wind and magnetic fields created by the Sun, and interstellar space, the region outside the heliosphere. Voyager 1 reached the edge of the heliosphere and the beginning of interstellar space in 2012; Voyager 2 reached the boundary in 2018. No other human-made spacecraft has operated in interstellar space.

Last October, to conserve energy, the project turned off Voyager 2’s plasma science instrument, which measures the amount of plasma — electrically charged atoms — and the direction it is flowing. The instrument had collected only limited data in recent years due to its orientation relative to the direction that plasma flows in interstellar space. Voyager 1’s plasma science instrument had been turned off years ago because of degraded performance.

Interstellar Science Legacy

The cosmic ray subsystem that was shut down on Voyager 1 last week is a suite of three telescopes designed to study cosmic rays, including protons from the galaxy and the Sun, by measuring their energy and flux. Data from those telescopes helped the Voyager science team determine when and where Voyager 1 exited the heliosphere.

Scheduled for deactivation later this month, Voyager 2’s low-energy charged particle instrument measures the various ions, electrons, and cosmic rays originating from our solar system and galaxy. The instrument consists of two subsystems: the low-energy particle telescope for broader energy measurements, and the low-energy magnetospheric particle analyzer for more focused magnetospheric studies.

Both systems use a rotating platform so that the field of view is 360 degrees, and the platform is powered by a stepper motor that provides a 15.7-watt pulse every 192 seconds. The motor was tested to 500,000 steps — enough to guarantee continuous operation through the mission’s encounters with Saturn, which occurred in August 1980 for Voyager 2. By the time it is deactivated on Voyager 2, the motor will have completed more than 8.5 million steps.

“The Voyager spacecraft have far surpassed their original mission to study the outer planets,” said Patrick Koehn, Voyager program scientist at NASA Headquarters in Washington. “Every bit of additional data we have gathered since then is not only valuable bonus science for heliophysics, but also a testament to the exemplary engineering that has gone into the Voyagers — starting nearly 50 years ago and continuing to this day.”

Addition Through Subtraction

Mission engineers have taken steps to avoid turning off science instruments for as long as possible because the science data collected by the twin Voyager probes is unique. With these two instruments turned off, the Voyagers should have enough power to operate for about a year before the team needs to shut off another instrument on both spacecraft.

In the meantime, Voyager 1 will continue to operate its magnetometer and plasma wave subsystem. The spacecraft’s low-energy charged particle instrument will operate through the remainder of 2025 but will be shut off next year.

Voyager 2 will continue to operate its magnetic field and plasma wave instruments for the foreseeable future. Its cosmic ray subsystem is scheduled to be shut off in 2026.

With the implementation of this power conservation plan, engineers believe the two probes could have enough electricity to continue operating with at least one science instrument into the 2030s. But they are also mindful that the Voyagers have been weathering deep space for 47 years and that unforeseen challenges could shorten that timeline.

Long Distance

Voyager 1 and Voyager 2 remain the most distant human-made objects ever built. Voyager 1 is more than 15 billion miles (25 billion kilometers) away. Voyager 2 is over 13 billion miles (21 billion kilometers) from Earth.

In fact, due to this distance, it takes over 23 hours to get a radio signal from Earth to Voyager 1, and 19½ hours to Voyager 2.

“Every minute of every day, the Voyagers explore a region where no spacecraft has gone before,” said Linda Spilker, Voyager project scientist at JPL. “That also means every day could be our last. But that day could also bring another interstellar revelation. So, we’re pulling out all the stops, doing what we can to make sure Voyagers 1 and 2 continue their trailblazing for the maximum time possible.”

For more information about NASA’s Voyager missions, visit:

https://science.nasa.gov/mission/voyager

News Media Contacts

DC Agle / Calla Cofield
Jet Propulsion Laboratory, Pasadena, Calif.
818-653-6297 / 626-808-2469
agle@jpl.nasa.gov / calla.e.cofield@jpl.nasa.gov

By using AI as a force multiplier for our expert investigative teams, in the three months since our last report we’ve been able to detect, disrupt and expose abusive activity including social engineering, cyber espionage, deceptive employment schemes, covert influence operations and scams.

These operations originated in many parts of the world, acted in many different ways, and focused on many different targets. A significant number appeared to originate in China: Four of the 10 cases in this report, spanning social engineering, covert influence operations and cyber threats, likely had a Chinese origin. But we’ve disrupted abuses from many other countries too: this report includes case studies of a likely task scam from Cambodia, comment spamming apparently from the Philippines, covert influence attempts potentially linked with Russia and Iran, and deceptive employment schemes.

Reports like these give a brief window into the ways AI is being used by malicious actors around the world. I say “brief” because last year the models weren’t good enough for these sorts of things, and next year the threat actors will run their AI models locally—and we won’t have this kind of visibility.

Wall Street Journal article (also here). Slashdot thread.

We're about to get precisely the right amount of AI Security. No more and no less.

I've talked before about what I called the Efficient Security Principle, which says the excitement for a technology lowers its required security bar.

That's definitely happening with AI, but I'm interested in another aspect of the principle.

It doesn't really matter what any individual or group does to increase or reduce AI Security, because that security baseline is determined by overall human interaction with the technology.

1. If we don't have enough security, but not enough bad things happen, security won't increase despite anyone's Heroic efforts.

2. Conversely, we can release a torrent of AI slop with no security whatsoever, and if one or more breaches are so bad that they slap people awake…increased security will happen almost overnight.

In other words, the amount of security that we get and maintain will be precisely the "right" amount.

Not the amount that us security people want—or that really anyone sees as the perfect or adequate amount—but the "right" amount in terms of a business/risk functional equilibrium.

All this to say…

Don't worry too much about AI Security.

It's going to be a horror show, and it's already started. But there's nothing that any one person or group can do to actually move the baseline.

The baseline moves on its own, with the mass of a dozen suns, based on how well the tech is working for people as a whole compared to how afraid people are to use it.

That equilibrium is not something we can control. It moves by itself based on what actually happens in the world.

• When massive, significant incidents happen—security will increase
• When things are mostly quiet (like the billions lost every year from online banking security issues), people will yawn and accept, and security improvements will stagnate.

As security people, we need to acknowledge that no amount of rooftop screaming will affect this dynamic.

Let's relax a bit, put on our shepherd's gear, and try to guide people the best we can through this insane moment in history.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Forskare och journalister förväntas vara objektiva, att de lämnar egna åsikter och värderingar i sökande efter en opartisk sanning.  Debatten kring medias partiskhet går hög i samband med Gazakriget och USA-valet. Kritiker menar att medierna rapporterar ensidigt i konflikten mellan Israel och Palestina, och att journalistiken tar ställning mot Trump och republikanerna. Humanistisk forskning anklagas allt oftare för att vara politisk färgad, till exempel präglad av feminism och postkoloniala teorier.
Både journalister och forskare tvingas göra val, formulera frågeställningar och lyfta fram det som är viktigaste. Hur kan vetenskapliga frågeställningar och journalistiken vara objektiva?

Vi lever också i en tid då vi väljer våra egna experter, medieflöden och sammanhang som formar våra världsbilder. Hur blir det i framtiden om vi i allt större utsträckning har olika syns på vad som är verkligheten? Blir objektiviteten reducerad till att bara vara det som just jag uppfattar som objektivt?
Om världen går åt ett alltmer illiberalt håll som bryter mot de demokratiska spelreglerna, hur ska då forskningen och journalistiken förhålla sig till objektivitet?

Medverkande: Bengt Johansson, professor i journalistik och mediekommunikation vid Göteborgs universitet, Staffan Bergwik, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet och Åsa Wikforss professor i teoretisk filosof vid Stockholms universitet.
Programledare: Cecilia Strömberg Wallin
Producent: David Rune
Research: Anton Åhlberg

Veckans tips:
Böcker:
Egendom - Herman Diaz
Den första kvinnan - Lotta Lundberg
Marionetterna: En berättelse om världen som politisk teater - Ingrid Carlberg

Residents of Sweden are to receive a handy new guide this week that details how to prepare for various types of crisis situations or wartime should geopolitical events threaten the country.…

Mission engineers at NASA have turned off the plasma science instrument aboard the Voyager 2 spacecraft due to the probe’s gradually shrinking electrical power supply.

Traveling more than 12.8 billion miles (20.5 billion kilometers) from Earth, the spacecraft continues to use four science instruments to study the region outside our heliosphere, the protective bubble of particles and magnetic fields created by the Sun. The probe has enough power to continue exploring this region with at least one operational science instrument into the 2030s.

Mission engineers have taken steps to avoid turning off a science instrument for as long as possible because the science data collected by the twin Voyager probes is unique. No other human-made spacecraft has operated in interstellar space, the region outside the heliosphere.

The plasma science instrument measures the amount of plasma (electrically charged atoms) and the direction it is flowing. It has collected limited data in recent years due to its orientation relative to the direction that plasma is flowing in interstellar space.

Both spacecraft are powered by decaying plutonium and lose about 4 watts of power each year. After the twin Voyagers completed their exploration of the giant planets in the 1980s, the mission team turned off several science instruments that would not be used in the study of interstellar space. That gave the spacecraft plenty of extra power until a few years ago. Since then, the team has turned off all onboard systems not essential for keeping the probes working, including some heaters. In order to postpone having to shut off another science instrument, they also adjusted how Voyager 2’ voltage is monitored.

Monitoring Results

On Sept. 26, engineers issued the command to turn off the plasma science instrument. Sent by NASA’s Deep Space Network, it took 19 hours to reach Voyager 2, and the return signal took another 19 hours to reach Earth.

Mission engineers always carefully monitor changes being made to the 47-year-old spacecraft’s operations to ensure they don’t generate any unwanted secondary effects. The team has confirmed that the switch-off command was executed without incident and the probe is operating normally.

In 2018, the plasma science instrument proved critical in determining that Voyager 2 left the heliosphere. The boundary between the heliosphere and interstellar space is demarcated by changes in the atoms, particles, and magnetic fields that instruments on the Voyagers can detect. Inside the heliosphere, particles from the Sun flow outward, away from our nearest star. The heliosphere is moving through interstellar space, so at Voyager 2’s position near the front of the solar bubble, the plasma flows in almost the opposite direction of the solar particles.

The plasma science instrument consists of four “cups.” Three cups point in the direction of the Sun and observed the solar wind while inside the heliosphere. A fourth points at a right angle to the direction of the other three and has observed the plasma in planetary magnetospheres, the heliosphere, and now, interstellar space.

When Voyager 2 exited the heliosphere, the flow of plasma into the three cups facing the Sun dropped off dramatically. The most useful data from the fourth cup comes only once every three months, when the spacecraft does a 360-degree turn on the axis pointed toward the Sun. This factored into the mission’s decision to turn this instrument off before others.

The plasma science instrument on Voyager 1 stopped working in 1980 and was turned off in 2007 to save power. Another instrument aboard Voyager 2, called the plasma wave subsystem, can estimate the plasma density when eruptions from the Sun drive shocks through the interstellar medium, producing plasma waves.

The Voyager team continues to monitor the health of the spacecraft and its available resources to make engineering decisions that maximize the mission’s science output.

For more information about NASA’s Voyager missions, visit:

https://science.nasa.gov/mission/voyager

News Media Contact
Calla Cofield
Jet Propulsion Laboratory, Pasadena, Calif.
626-808-2469
calla.e.cofield@jpl.nasa.gov

Idag är det så dags för den andra föreläsningen i introduktionskursen om digitala kulturer. Vi kommer bland annat att behandla vad, var och när den digitala kulturen äger rum – eller snarare digitala kulturer. Vidare blir det en diskussion om vad ett medium är, liksom ett och annat om Marshall McLuhan. Alla slides från föreläsningen kan laddas ned här:

Själv måste jag erkänna att jag grips av en skamkänsla över att erbjuda lösningar som tar så mycket tid från kärnverksamheten, dessutom med oklart resultat. Trots att säkerhetsbranschen av tradition är högerlutande, vilket i normala fall skulle leda till ett ifrågasättande av byråkrati, krångel, förmynderi och slöseri med skattemedel, så godtas orimligt insatskrävande säkerhetsåtgärder i just skattefinansierade verksamheter. Ganska hemmablint kan man tycka.

Låt mig bara ta några exempel. I Sverige finns runt 5000 grundskolor. Såsom praxis och stöd är utformade ska då informationsklassning genomföras om inte i samtliga grundskolor så åtminstone per förvaltning eller grundskoleområde, gärna med stöd av SKR:s KLASSA. Många kommuner väljer dessutom att ta in konsulter för att genomföra klassningarna med KLASSA för dyra pengar och utan att den så viktiga dialogen uppstår mellan verksamhet och informationssäkerhetsansvarig. Åtgärderna som levereras ur KLASSA är inte i de flesta fall konkreta utan snarare på en nivå som kräver en egen utredning för framtagning av åtgärder hos kommunen som använder verktyget. För mig känns det som en mycket dyrbar metod som ger ett resultat som i bästa fall är tveksamt. Som jag tidigare skrivit betraktar jag inte det som ett sätt att effektivisera säkerhetsarbetet och föreslår andra möjligheter.

Några andra som inte är så ängsliga för att ta säkerhetsresurser i anspråk är MSB. Myndigheten har nu tagit fram en egen mognadsmodell som såvitt jag kan se inte har något vetenskapligt stöd (däremot en närmast rörande metodbeskrivning med formel och allt). Det framgår inte heller varför man inte tydligare anslutit till ISO 27004 som visserligen nämns men lämnar få spår i utformningen. MSB har gått så långt att man skrivit in ISO 27001/27002 i sin föreskrift för statliga myndigheter så det skulle känts rätt logiskt att man då gått all in i standardfamiljen även då det gäller uppföljning.

Rapporten är ett svar på ett regeringsuppdrag:

MSB fick den 19 september 2019 i uppdrag av regeringen att ta fram en struktur för uppföljning av det systematiska informationssäkerhetsarbetet i den offentliga förvaltningen. Uppföljningsstrukturen ska syfta till att aktörer i offentlig förvaltning regelbundet ska erbjudas att medverka i uppföljningen och få återkoppling som omfattar en bedömning om vilken nivå deras informationssäkerhetsarbete befinner sig på samt förslag på åtgärder som bör vidtas för att uppnå en högre nivå på informationssäkerhetsarbetet. Uppföljningsstrukturen ska även syfta till att MSB regelbundet ger regeringen en samlad bedömning om nivån på det systematiska informationssäkerhetsarbetet i den offentliga förvaltningen.

Detta skulle kunna tolkas som något som liknar frivillig tillsyn eller revision men istället har MSB knåpat ihop något som enligt min bedömning (jag har ändå rätt många år i mätbranschen) kommer att ta avsevärd tid att hantera för de organisationer som väljer att delta utan egentlig nytta. Ja, visst får ledningen en överblick men även den som är mest besatt av mantrat ”ledningens genomgång” måste någon gång landa i att det är praktiska åtgärder som måste vidtas för att förbättra säkerheten – det räcker inte att rapportera aldrig så mycket. Jag vet hur betvingande det är med spindeldiagram, jag har stått inför otaliga ledningsgrupper och showat med gott resultat, men det som gav verklig nytta var något annat. Det var de insatser vi lade ner på att skriva detaljerade rekommendationer noggrant anpassade efter den specifika organisationens förutsättningar och risker. Efter att ha läst MSB:s rapport kan jag inte förstå hur denna typ av frågeställningar öht ska kunna besvaras och vad eventuella svar skulle kunna ha för kvalitet:

Hur räknar man ens procent på åtgärder? Är åtgärden att sätt lås på ett dokumentskåp lika mycket värd som att ändra backup-rutiner liksom? Måste åtgärderna att ha varit fullständigt genomförda för att räknas eller räcker det att de är påbörjade? Om det endast fullständigt genomförda åtgärder som ingår kommer då organisationen att prioritera kortsiktiga åtgärder och välja bort de som tar lång tid men som kanske har större betydelse för säkerheten? Att med så många grundläggande osäkerhet försöka tillämpa en formel som denna

ger mig ett intryck av ett helt verklighetsfrämmande projekt.

Ett tredje ack så resurskrävande villospår är de externa revisioner som många organisationer väljer att göra. Det är ett enkelt men kostsamt beslut att ta för ledningen. Och när man ser på leveranserna från inte minst större välrenommerade företag blir man ofta beklämd. Rapporterna, som inte sällan kommer i power point-format, är så uppenbart standardrekommendationer som av juniora konsulter klippts samman till något som inte är anpassat till kundens verksamhet och i vissa fall inte ens till svensk kontext. Hur svårtolkade (en eufemism) rapporterna kan vara tyder den absurda upplevelse som jag stött på när ett revisionsbolag anlitas för att uttolka ett annat revisionsbolags rapport och försöka göra om den till något som liknar förslag på begripliga åtgärder. Och nej, det blev inte så mycket begripligare i nästa led.

Trots den bristande kvaliteten i många revisionsrapporter får de orimligt stor betydelse i många organisationer. Ledningar tar dem på stort allvar och tycker sig ha fått ett underlag både för den så omtalade ”benchmarketingen” och för att att kunna vidta rätt säkerhetsåtgärder.  Det är inte så konstigt; ledningen tycker sig ha betalat dyrt för att få en professionell genomgång av ett område som man själv i de flesta fall är dåligt insatt i. Att ställa kritiska frågor är inte aktuellt, särskilt om det skulle kunna avslöja ens egen bristande kunskap.

Vid ett inte oväsentligt antal tillfällen har jag tyckt när jag läst rapporterna att de varit mer eller mindre vilseledande när det gäller vilka åtgärder som rekommenderas. Eftersom de som utfört revisionen på ett industriellt sätt inte haft möjlighet att sätta sig in i kundens förutsättningar kan fokuseringen på de prefabricerade åtgärderna leda till både dubbelarbete när vissa element faktiskt redan finns på plats men under annan benämning än revisionsbolagets och till att väsentliga risker missas. Dessutom är hänsyn sällan tagen till beroendeförhållandet mellan olika åtgärder, något som kan göra att kundens åtgärdsarbete blir alldeles i onödan ineffektivt. Ibland betonar revisorerna väldigt specifika åtgärder som den som arbetar med säkerhet i organisationen vet att man redan klarat av på annat sätt eller att avsaknaden av åtgärden innebär en mycket liten risk. Detta går dock inte fram till ledningen som sätter en större tillit till den ytliga granskningen än till den egna personalens bedömningar – onödig kraft läggs då på att checka av åtgärdsförslagen istället för på att reducera verkliga risker. Säkerhetsarbetet kan därmed snedvridas på avgörande sätt för lång tid fram över.

Detta är bara tre exempel, det finns många fler metoder och krav som kan ses som på det hela taget tämligen improduktiva. Det är naturligtvis inte en slump att compliance och rapportering är så populärt. Det är betydligt lättare att ”granska” än att skapa fungerande säkerhetsåtgärder – tro mig, jag har varit på båda sidorna. Ibland skulle jag vilja gå så långt som att det borde vara förbjudet föreslå metoder och åtgärder för den som inte själv stått i det praktiska slitet att försöka förbättra säkerheten i en faktiskt existerande organisation. Det är först då en djupare förståelse för hur komplicerat det är att förbättra den verkliga säkerheten, inte bara den som finns i kolumner och poängsättning.  Säkerhetsbranschen har anammat synsätten som leder till största nackdelen med NPM med oklara rambeskrivningar, mätningar och rapporteringar en masse. Trots att aktörerna i branschen som sagt ofta i andra sammanhang klagar på administration tycks man blind för den negativa byråkrati man själv skapar och som äter upp resurserna som skulle gjort så mycket större nytta i kärnverksamheten.

Fler styr och räknar – färre vårdar patienter

Informationssäkerhetskraven såsom de ser ut idag trängs med likartade strukturer för hållbarhet, miljö, jämställdhet, ekonomi m.m. som alla är viktiga men samtidigt tar kraft från det egentliga uppdraget. Det är tyvärr inte så stor risk att vi råkar ut för något ansvarsutkrävande men vi borde verkligen se oss i spegeln och ställa frågan om vi är närande eller tärande. Sannolikt mest det senare vilket borde sporra oss till att tänka på att varje timme vi tvingar alternativt uppmuntrar andra till att lägga på att svara på frågor och rapportera tas från en sjuksköterska eller lärare eller någon som producerar något vettigt.

Ett alternativt sätt att uttrycka sig skulle kunna vara att säga att om man inte misslyckas någon gång kommer man inte att kunna utvecklas och växa som människa. Det finns naturligtvis inget självändamål att bli underkänd, men så länge man drar lärdom av misslyckandena och inte skyller dem på någon annan handlar det inte om misslyckande i den mening som vanligtvis läggs i ordet. Det går att se det som ett slags pedagogik. Stannar man upp och tänker efter är det självklart att det fungerar så här. De som kämpar med att lära sig göra trick på sin skateboard har inga problem att försöka igen, och igen och igen. Ju svårare det är och ju längre tid det tar, desto större blir tillfredsställelsen när man äntligen lyckas. Samma med dataspelande. Det som gör att människor stannar kvar i spelen är det faktum att man inte lyckas på första försöket. För att andra ska kunna bli imponerade av ens förmåga krävs att det är svårt, och är det svårt kan man aldrig räkna med att lyckas utan hårt arbete och ihärdiga försök. Varför skulle utbildning fungera annorlunda, givet att det är kunskap som är målet? 

Om man kommer till universitetet för att utveckla insikter och förmågor som man ännu inte äger vore det märkligt om man inte misslyckades någon gång. Kan man bara förmå sig själv att inte se eventuella misslyckanden som ett problem, och så länge man drivs av intresse och en vilja att veta, alltså så länge det är kunskap och förståelse man söker, är man på rätt väg. Framgång i högre studier handlar i hög grad om vilken inställning man har. Ser man utbildning som en transportsträcka som man vill ta sig genom så fort som möjligt blir det så klart jobbigt att misslyckas, men om drivkraften i studierna är kunskap kan det mycket väl bli så att man lär sig mer av en missad tenta än tentorna man klarar. 

En viktig förutsättning för nå framgång i studier på högskolan är att man inte ser svårigheter som ett problem, för det ska vara svårt att studera. Lärare som ställer så pass höga krav att man har svårt att leva upp till dem gör det inte för att vara taskiga, tvärtom. För att utbildningarna som ges på högskolan även i fortsättningen ska kunna sägas vara högre, och det behöver de vara för att värdet av examensbevisen inte ska devalveras, behöver både lärare och studenter förstå och försvara de kvaliteter som gör att studierna upplevs vara svåra. På högskolan är svårt ett positivt ord, något man som student behöver lära sig uppskatta. Om det vore lätt att studera skulle vem som helst klara av det och då förlorar den examen man söte sig till högskolan för att få sitt värde. 

Intuitivt känns det kanske som ett problem att misslyckas och man önskar sig kanske att det ska vara lätt att studera, men jag hoppas att jag lyckats visa att det inte stämmer. Kan man bara förmå sig att tänka tvärtom och utveckla en annan inställning till misslyckanden och svårigheter kommer upplevelsen, både av orden och studierna att förändras. Kan man göra sig vän med svårigheterna och lära sig dra lärdom av misslyckandena kommer tiden som student att bli intressantare och därmed roligare, och då kan det mycket väl bli så att man inte misslyckas. Bara genom att fokusera mer på det man klarat av, än på sin oro över alla svåra utmaningar som ligger framför en, ökar chansen att lyckas. Och tillfredsställelsen över att lyckas kan leda till att söker sig till svårare och svårare uppgifter eftersom man vill uppleva den känslan igen. Samma med nervositet, det är en känsla man kan lära sig hantera och kanske till och med älska eftersom den är ett kvitto på att uppgiften man står inför betyder något för en på riktigt.

Arbetet med min bok om de audiovisuella arkivens mediehistoria i Sverige går nu in på upploppet. Det sista kapitlet handlar om Arkivet för ljud och bild – med fokus på arkivets uppkomst under det sena 1970-talet och praktiska verksamhet på 1980-talet. Jag räknar med att hela mitt bokmanuskript ska vara färdigskrivet tills efter årskiftet. I nuvarande språkdräkt ser anslaget till ALB-kapitlet ut som nedan:

Julen 1976 var jag fem år. I radhuset i Ella Gård norr om Stockholm satt jag enligt mina föräldrar som klistrad framför tv-apparaten när morgonprogrammet Trazan Apansson – julens konung visades. Frukost-tv var då en relativ nyhet. Men jag fick titta själv; min lillasyster var en bebis och mina dagiskompisar ville aldrig se på tv hemma hos oss för vi hade inte någon färg-tv. Lasse Åbergs Trazan och hans polare Banarne (Klasse Möllberg) utlovade en minst sagt udda jul-tv för barn; istället för tomtar och snö, en studiomiljö med djungelkoja och en gigantisk studsvänlig, tigerrandig säng. Trazan och Banarne voltade och slängde sig i lianer, sjöng och spelade banjo eller trombon: ”Vem hoppar och hojar, och jazzar och plojar? Jo, balla Trazan Apansson”. Barnprogram på tv ”är ju så jäkla akademiska”, hade Åberg påpekat i en intervju. Trazan Apansson utlovade därför ett väldigt annorlunda upplägg jämfört med andra 1970-talsproduktioner för barn. Pedagogisk tv fick ge vika för upptåg och stoj. Samt massor av tecknade film – ”Filmtajm!” – med bland andra Stålmusen eller Bod, vilket förstås gjorde att programmen älskades av oss barn. Just Bod, en tecknad figur som gick med fötterna utåt, var min egen favorit. 

Att Trazan Apansson var ett både säreget och synnerligen populärt tv-program framgick snart i de publikundersökningar (PUB) som Sveriges Radio regelbundet genomförde. Mätningar i januari 1977 antydde rentav att samtliga av landets barn hade sett programmet; hundra procent tittare i en statistisk kohort hade PUB aldrig tidigare registrerat för ett tv-program; ”full pott för Trazan Apansson” som det hette i dagspressen. Föga förvånande valde SR därför att redan till sommaren 1977 reprisera programmet. ”Trazan och Banarne, [den] enorma succé från i julas” sänds på nytt – jul-tv som sommar-tv – men bara en timme åt gången, detta ”för att inte hålla ungarna framför teven alltför länge i sommarvädret”. Trazan Apansson var tecknaren och grafikern Lasse Åberg skapelse, han hade redan under 1960-talet gjort sig ett namn genom en rad komiska tv-program. Åberg var en driven nöjesentreprenör och hösten 1977 gav han ut LP-skivan Sångtajm med Möllberg och gitarristen Janne Schaffer. Den följdes upp av andra skivor, såsom E’ bananerna fina? (1978) och Djungelmums (1979). Under samma period etablerade sig Åberg också som en både folkkär och fyndig underhållare på biorepertoaren; med premiär i början av 1979 blev hans spelfilm Repmånad en stor publiksuccé.

Om det var en följd av bristande resurser, idétorka eller publikfrieri ska vara osagt, men sommaren 1979 aviserade Sveriges Radio att Trazan Apansson ånyo skulle repriseras. Det blev emellertid förstasidesstoff i dagspressen i början av juni samma år när det framgick att någon på Sveriges Radio gjort det fatala misstaget att radera samtliga tio originalband. Trazan och Banarne var helt borta, ”genom ett ögonblicks misstag blev allt utsuddat”, kunde Svenska Dagbladet braskande meddela. Den ”omåttligt populära barnserien” förstördes genom en försummelse, hette det i Dagens Nyheter. ”Vi beklagar verkligen”, lät SR:s presstjänst lakoniskt meddela, utan att förklara vad som hade hänt. Man får förmoda att när Trazan Apansson hade repriserats sommaren 1977 så hade Arkivkommittén för TV på SR under månaderna därpå felaktigt klassificerat de utsända originalbanden med ett K (kassering) istället för med ett A (arkivering). I SvD påpekades just att originalbanden borde ha ”markerats med en kod som talade om att de skulle sparas ytterligare”, men de felmärktes alltså och förstördes. Fadäsen upptäcktes inte förrän det var dags att återigen ta fram banden – som då inte längre existerade. Eftersom videoband fortfarande var dyra under 1970-talet återanvändes de ofta på SR genom att de helt sonika avmagnetiserades, ett öde som drabbade Trazan Apansson. Men eftersom SR (på grund av radioansvarighetslagen) också gjorde referensinspelningar av alla tv-program, så fanns det sommaren 1979 ett visst hopp om att kopior skulle kunna användas för den tänkta repriseringen. ”Ingen Trazan i TV”, kunde SvD dock meddela dagen därpå; videobandens kvalitet var alltför undermålig. Sedan SR-tekniker gått igenom dem ”var det bara att konstatera att den tekniska kvaliteten är så dålig att de omöjligen kan sändas”. Det hela var en mindre arkivskandal, och man får förmoda att mitt åttaåriga jag blev mycket besviket; istället för Trazan och Banarne i tv-rutan fick alla vi svenska barn nöja oss med programmet Bogserbåten, som enligt tv-tablåerna ”insatts istället för Trazan Apansson som tidigare uppgivits”.

I förra kapitlet skrev jag om hur DAK använde sig av Sveriges Radios referensinspelningar som ett slags framtida tankemodell för hur man tänkte sig att en totalarkivering av SR:s samlade programutbud kunde genomföras, men också att somliga företrädare (som Claes Cnattingius, chef för SR:s Grammofonarkiv) var mycket skeptiska till referensbanden eftersom inspelningskvalitet var för dålig. Av vissa källor framgår att SR vid mitten av 1970-talet hade uppgraderat sin tekniska utrustning så att referensinspelningarna därefter hade en något bättre kvalitet än tidigare; det var bland andra Radionämnden som klagat på bild- och ljudåtergivningen – och det var ju för denna nämnds skull som SR enligt lag skulle bevara alla utsändningar under ett halvår. I fallet med Trazan Apansson är det dock tveksamt om de lågkvalitativa band som återfanns handlade om sådana referensinspelningar (eftersom de rimligen borde ha raderades efter sex månader). Vid denna tidpunkt inspelades referensbanden för tv dessutom i svart-vitt. Förmodligen rörde det sig därför om ett slags interna arbetskopior på videokassett; i pressen skrevs det om ”arkivkassetter”. Men frågan är höljd i dunkel och SVT Arkiv kan idag inte redogöra för hur det förhöll sig. På en direkt förfrågan om att granska metadata och få se visningskopior av Trazan Apansson – julens konung, så meddelas att de inköpta tecknade filmerna (Stålmusen etcetera) inte finns sparade, men att huvudprogrammet finns kvar på videokassett (i färg). Men det gäller alltså inte originalbanden, för av dåtidens tv-tablåer framgick otvetydigt att dessa förkommit. Det står därför bortom allt tvivel att de arkivkassetter (eller referensinspelningar) med Trazan Apansson från 1976 som sparats inte kunde användas produktionshänseende, och följaktligen heller inte återutsändas. 

Televisionen är ”ännu en barnklassiker fattigare”, utropade journalisten (och sedermera kulturchefen) Ulla Swedberg i en polemisk kommentar i Göteborgs-Tidningen till SR:s arkivariska klavertramp. Vad ska tv egentligen ”göra med sin programbank”, frågade hon sig; bokbål fördömer vi, men ”film- och TV-bål reagerar vi knappast alls emot. Ändå är den sortens dokumentation minst lika viktig som det tryckta ordens”. Swedberg noterade emellertid att det numera fanns en statlig förvaringsmyndighet på området, Arkivet för ljud och bild. ”Men ALB hinner bara att lagra ’färskvarorna’”, påpekade hon, det vill säga samtidens radio- och tv-program, långfilmer, ”grammofonplattor och videogram som distribuerats i mer än 50 ex. Någon systematisk insamling av tidigare ljud- och bildmaterial lär man inte mäkta med”. När det gäller Trazan Apansson kan man konstatera att arkivkopior hos ALB hade kunnat vara en räddning om den verksamheten startats upp tidigare. Men så var inte fallet för myndigheten påbörjade sitt arbete vid årsskiftet 1979. Lagstiftningen och pliktleveranser för audiovisuella medier hade emellertid trätt i kraft redan i juni 1978 – så hade Trazan Apansson repriserats den sommaren istället för året efter så hade bättre kopior funnits för handen.

Under alla förhållanden kan Swedbergs kommentar sommaren 1979 läsas på två sätt: å den ena sidan gav den besked om att åtminstone somliga i den svenska offentligheten faktiskt var bekanta med att det nu fanns en ny statlig arkivmyndighet för audiovisuella medier. Å den andra sidan skulle hon få fullständigt rätt i sitt påstående att ALB framgent inte skulle ha resurser att bygga upp sina mediesamlingar retroaktivt. Det här kapitlet handlar om ALB med fokus på den praktiska arkivverksamhet som byggdes upp på denna splitternya myndighet under 1980-talet. Som framgått tidigare i den här boken så var det långtifrån självklart att staten skulle satsa medel på att arkivera audiovisuella medier i forskningssyfte, än mindre att spendera betydande summor på att starta en ny myndighet vid en tidpunkt då statsfinanserna var ansträngda på grund av oljekrisen och lågkonjunkturen från mitten av 1970-talet och framåt. Men ALB skulle visa sig bli en mycket framgångsrik institution, en sorts kulmen på den audiovisuella arkivhistoria som jag behandlat på de föregående sidor i denna bok. Om bara vissa program av Trazan Apansson bevarades på Sveriges Radio, och nästan aldrig inslag som SR inte hade rättigheter till – i stil med Stålmusen och Bod; där sådan ”främmande produktion [upptog] ungefär hälften av sändningstiden” – så hade ALB i uppdrag att i fallet med etermedier bevara utgående signal, det vill säga allt som hördes i landets radioapparater eller syntes på tv-skärmen. Samtidigt skulle Swedberg få rätt i hennes profetia, för ALB hade att enbart följa ny lagstiftning och den omfattade inte ett successivt mediearkivariskt tillbakablickande. Att staten och regeringen valde att inrätta en ny myndighet var förstås till gagn för forskning och kunskapsproduktion. Men påföljden var också instiftandet av en helt godtycklig brytpunkt i svensk mediehistoria. Före sommaren 1978 fanns begränsade audiovisuella samlingar tillgängliga för forskning (och som nationellt kulturarv), det gällde framför allt inom film-, radio- och tv-området. Men från och med samma sommar så fanns i princip allt sparat. Det var en arbiträr brottyta som skulle påverka den akademiska medieforskningen, men också synen på landets audiovisuella kulturarv i takt med att sådana pliktexemplar gradvis blev till en lika självklar del av landets samlade kulturskatt som tryckta medier.

Till en början redogör jag i detta kapitel för de politiska diskussionerna kring och inför instiftandet av ALB. De förslag som DAK hade presenterat 1974 visade sig nämligen bli alltför omfattande, varför landets nya borgerliga regering fick göra ett antal kompromisser. Likafullt framstår folkpartisten Jan-Erik Wikström – utbildningsminister mellan 1976 och 1982 – som en central aktör för att få igång verksamheten på ALB; han hade ju redan 1970 och 1972 motionerat om forskarservice till SR. En annan viktig person var myndighetens förste direktör, Leif Larsson. Med en bakgrund på Utbildningsdepartementet (som departementssekreterare) tog han ett betydande ansvar för att påbörja insamlingen av audiovisuella medier. Om DAK haft återkommande konflikter med Sveriges Radio, så utvecklade sig relationen mellan ALB och SR på ett gynnsamt sätt. Detsamma gällde Kungliga biblioteket; Nationalfonoteket fördes sommaren 1979 över till ALB utan några problem. Värre var det med kontakterna mellan ALB och Svenska filminstitutet, de resulterade i ett antal trätor som jag redogör för i kapitlet. Mitt huvudsakliga intresse gäller emellertid verksamheten på ALB. Hur gick det till att samla in audiovisuella medier i enlighet med ny lagstiftning, och hur organiserades teknik och bevarande, katalogisering och tillhandahållande, är frågor som kapitlet försöker besvara. Av upphovsrättsliga skäl var det endast akademiska forskare (eller seriös forskning, enligt tidens terminologi) som fick tillgång till mediesamlingarna, varför kapitlet resonerar om den medieforskning som ALB resulterade i. Jag avslutar med en längre diskussion kring utredningen Ljud och bild för eftervärlden (SOU 1987:51), ett betänkande som hade sin grund i en skrivelse från ALB vid mitten av 1980-talet om behovet av förändringar i pliktexemplarslagen, detta som en följd av ett medielandskap i snabb omvandling. Det empiriska källmaterialet för kapitlet har jag främst hämtat från ALB:s myndighetsarkiv (på KB). Men liksom i tidigare kapitel använder jag mig även av dagspress, tidskrifter och – naturligtvis – av de audiovisuella medier som ALB samlade in. Till sist: om jag inledningsvis diskuterade mina barndomsminnen av Trazan Apansson så är detta kapitel lite mer subjektivt hållet än de övriga i denna bok. För det är nämligen om min egen tidigare arbetsplats som jag skriver; några år efter millennieskiftet påbörjade jag en anställning på Statens ljud- och bildarkiv (SLBA), som ALB år 2001 hade ändrat namn till. Till en början arbetade jag med en kartläggning som skulle ligga till grund för en nationell bevarandeplan för rörlig bild, men från 2004 blev jag fast anställd som avdelningschef. Flera av de personer som jag arbetade med på SLBA hade påbörjat sina anställningar redan under 1980-talet. I det följande handlar det med andra ord om en sorts institutionshistorik i vilken personer figurerar som jag senare skulle få som arbetskamrater, ett sorts insider-perspektiv som jag både använder för insikter om ALB:s förtjänster – liksom arkivets tillkortakommanden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Medverkande: Joseph Stiglitz, ekonomiprofessor och Nobelpristagare, Jesper Roine, nationalekonom, Jenny Karlsson, ensamstående mamma med dubbla jobb, Anissa, Suline och Ali, studenter som protesterar mot Frankrikes pensionsreform, Albane Branlant, talesperson för "Unga för Macron", Michaël Zemmour, fransk ekonom, Nebila och Mohammed, föräldrar till Ali som har svårt att se hur de ska orka jobba till 64 år, Peter Dowd, brittisk parlamentsledamot för kortare arbetsvecka mfl

Konflikt träffar den ensamstående mamman Jenny Karlsson i Haninge utanför Stockholm, som i dag tvingas jobba dubbla städjobb när lönen äts upp av inflationen och månaderna inte går ihop. En bild av Sverige 2023.

Fransk ilska mot Macrons nya pensionsreform

I Frankrike har protesterna mot president Emmanuel Macrons och regeringens pensionsreform kokat över. Vad handlar protesterna om egentligen? Reformen är nödvändig för att pensionssystemet ska hålla i framtiden när befolkningen blir allt äldre, men ekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz tycker att politikerna borde tänka om. Exklusiv intervju.

Fler argumenterar för 4-dagarsvecka

Om vi nu ska orka arbeta längre, för att vi i allmänhet lever längre, så är det kanske arbetslivet som ska förändras? Diskussionen om 4-dagars arbetsvecka har vaknat på flera håll, inte minst i Storbritannien.

Programledare: Lotten Collin
lotten.collin@sr.se

Reportrar: Ulrika Bergqvist, Stephanie Zakrisson, François-Xavier Legrand

Tekniker: Maria Stillberg

Producent: Anja Sahlberg
anja.sahlberg@sr.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är ämnet i det här avsnittet där vi också tar exemplet med vad som sker i en konstupplevelse. Vad är det som svajar till i människan när hon lyssnar på Beethovens tredje symfoni eller gråter till en stark film – är det själen som väcks till liv eller kan även den mest ateistiske naturvetare försättas i samma existentiella gungning av konsten?

Gäster i samtalet är Eric Schüldt, kulturjournalist, bl a programledare i P2-programmet Text & Musik, Farshid Jalalvand, fil doktor i mikrobiologi och kulturskribent samt Per Eriksson, tidigare rektor för Lunds universitet. Programledare Lars Mogensen. Research Paulina Witte, producent Thomas Lunderquist.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Svenska bankkunders, patienters och omkring en miljon apoteksbesökares personuppgifter har läckt till Facebook via deras verktyg Facebook Pixel. Konflikt skildrar hur spårningen på nätet växte till en miljardindustri, söker svar om vad som hänt med uppgifterna som läckt, och frågar sig vad politikerna i Bryssel gör när hälsoinformation blivit en handelsvara.

Medverkande: Lou Montulli, entreprenör och fd anställd på Netscape, Göran Arvinius, tidigare vd för Doubleclick Scandinavia, Philip Eriksson, programmerare och P1-lyssnare, Arash Gilan, vd för Viva Media, Max Schrems, aktivist och grundare av NOYB, Abir Al-Sahlani, EU-parlamentariker för Centerpartiet

Reportrar: Sven Carlsson och Sascha Granberg

Programledare: Lotten Collin
lotten.collin@sr.se

Tekniker: Christer Tjernell, Lisa Abrahamsson, Maria Stillberg

I en argumentation är det kunskaper och insikter som möts, inte åsikter och känslor. Och målet med utbytet är ökad förståelse, både för verkligheten, kunskapen och varandra. Dagens allt mer polariserade samhällsdebatt är en arena där känslor och åsikter möts i ett evigt tjafsande, där det talas om forskning men där få förstår vad det innebär att uttala sig i namn av vetenskap. Den som är mest slagkraftig vinner och får skriva historien, vilket banar väg för mer karismatiska ledare som säger det folk vill höra. Medierna sas en gång i tiden vara den tredje stadsmakten, och den makten har medierna fortfarande, trots att de övergett sitt kritiskt granskande uppdrag. Dagens medier informerar om det som väcker starkast känslor och underblåser därmed den destruktiva populismen.

I en argumentation tas väl underbyggd kritik på allvar. Man utgår från vad man vet, respekterar varandra och ändrar uppfattning när man inser att man har fel (och är alltid öppen för att man kan ha fel). Men i ett känslostyrt utbyte av åsikter tas allt personligt, och i debatter handlar det bara om att vinna, med alla till buds stående medel. Ingen ändrar åsikt oavsett vad som händer för då ses man som en förlorare. Istället skyller man på motståndaren eller någon syndabock. Därmed stärks polariseringen samtidigt som okunskapen ökar. Jag vet inte om det någonsin funnits ett samhälle där man endast argumenterade, men i dag domineras samhällsdebatten av känslor. Och olika typer av fakta som ger stöd åt ens åsikter kastas mot motståndaren utan hänsyn till kunskapen, som är något annan än fakta, och ofta i strid mot forskningens allmänna uppfattning.

Vad som beror på vad är omöjligt att säga, men den upplevda känslan av brist på tid är en viktig faktor. Föreställningen om att tid är pengar och konsekvenserna av att den uppfattningen accepteras av så många leder till ständiga nedskärningar, vilket gör att vi med ett litet steg i tagen rör oss allt längre ut för ett sluttande plan. Syndabockstänkandet bygger på känslor, liksom populismens fokus på enkla lösningar. Oavsett hur många det är som tror det, är det inte känslan som räknas! Vi får heller inte det samhälle vi önskar oss, utan det samhälle vi förtjänar. Och tar vi oss inte tid att argumentera med stöd i kunskap, möter vi inte varandra med respekt för våra respektive olikheter, arbetar vi inte tillsammans för allas bästa, kan och kommer inget långsiktigt hållbart samhälle att kunna växa fram.

Förutsättningen för att kunna argumentera är att vi gör upp med debattkulturen och verkar aktivt för att främja framväxten av en samtalskultur där kunskapen står i centrum, vilket kräver att skolans och den högre utbildningens mål är bildning (och inte strävan efter att vara bäst på att producera meningslösa nyckeltal). Den tid vi faktiskt har måste värdesättas mer och inte som nu säljas ut till den som bjuder lägst. Tar vi oss inte tid att läsa längre texter som bygger på argument, uppskattar vi inte välskrivna böcker fyllda av vackra formuleringar, kan vi inte lära oss tänka. Kunskap nås aldrig via google. AI är med andra ord inte lösningen, utan ett symptom på den underliggande sjukdomen.

Vi står alltså inför ett vägskäl. Fortsätter vi på den inslagna vägen är vi dömda till undergång eftersom vi håller på att ge upp allt fler av de egenskaper som gör oss till människor. Men vi kan också välja att stanna upp och tänka efter. Sen får vi se.

Are you as prepared as you think for an internet outage?

When I first studied business continuity, our instructor gave the typical cause of a telecom outage as being a backhoe (UK - JCB) accidentally digging through a telephone cable. The outage might last for a few hours. If you judged the probability of this happening as high enough and the impact as severe enough, your options were:

• Have two telecommunication feeds into two different areas of the building. The reasoning being that even if a backhoe severed one of the cables, the other would still be operational.
• Have a hot backup site or alternative call center to which you could route calls instead.
• Have a number of mobile phones to which calls could be redirected if the landlines failed.

All these approaches were reasonable, although they did have problems. Paying two different companies to supply telecommunications and having feeds to two different parts of the building might give the appearance of redundancy, but unless you were careful, both companies would lease capacity from the same third party: your protection against badly-behaved backhoes might extend only as far as the next manhole cover.

Although backhoes haven't stopped wreaking havoc on buried cables everywhere, that's probably not been your biggest telecommunication threat.

What is the most likely threat now? Human error.

Starting at around 08:15 UTC on 8 July 2022 Rogers Communications, one of the three biggest internet and mobile phone providers in Canada, started withdrawing routes from other internet providers. The internet works using a protocol called BGP (Border Gateway Protocol), where each router (network node) tells adjacent routers which parts of the network it can connect with. Progressively the entire Rogers network collapsed. (There's a mesmerizing animation of it .) By 08:45 UTC there was nothing left. The entire network was unreachable, both internally and externally. And it stayed that way for most users for over 24 hours - some nearer 72 hours.

We haven't yet heard any technical explanations of what went wrong - a "maintenance update failure" was the official "explanation".

The days when there was a simple distinction between the phone system and the internet are long gone. Rogers phone customers (both mobile and "landline") lost phone service. A (deleted) post on Reddit suggests that Rogers couldn't communicate with its engineers because they were using Rogers mobile phones.

Among the services disrupted:

• 911 Emergency calls (the call centers worked but people couldn't call them from many phones)
• Canadian passport offices (!)
• Canadian ArriveCan app (must be used by travelers entering Canada).
• The Interac (Canadian debit card) payment system.
• ATM machines at many banks
• Point of sale systems: shops which could not operate without internet connectivity were forced to shut.
• Handheld devices used by baggage handlers to scan luggage at Toronto airport
• Major concerts cancelled. (It's unclear whether this was due to electronic ticketing or security staff relying on Rogers network).
• Local radio stations and repeaters failed.
  
• A Bike share system unavailable
• Court cases were postponed due to lack of video conferencing
• Transit ticket purchasing was unavailable
• Two factor authentication systems (requiring SMS messages) locked people out of systems.
• Even Rogers customers using their phones abroad were unable to make calls or send texts.

Increasingly systems are being deployed which assume mobile network connectivity. Although I couldn't find reports of disruption in these cases, cost factors increasingly mean that mobile networks are being used for:

• Traffic control, in particular prioritizing emergency vehicles at traffic lights
• Transit system location vehicle tracking and ticketing
• Autonomous vehicles. (If you're not an inhabitant of San Francisco, you may be amused to read about what happens when some "autonomous" vehicles lose connectivity. )

This isn't the first time this has happened - a previous outage (affecting mobile services) in April 2021 lasted almost a day.

So when planning, don't worry so much about the backhoes of this world. Ask yourself what would happen if:

• Your ISP failed for 24 hours?
• Your phone system failed for 24 hours?
• If your ISP and phone system both failed at the same time because they use the same infrastructure?

Mitigation steps

• Have a tested manual system you can use.
• Use multiple ISPs who do not have common systems.
• Be aware of which ISPs share parts of their infrastructure to ensure you have practical redundancy.
• Don't use a single mobile phone carrier for corporate phones.
• Do not negotiate a major discount for staff with a single carrier.

Resources

• Cloudfare's blog on this outage.
  
• Cloudfare's on a similar Facebook outage.
  
• blogTO on its effects on Toronto services.
• IBM explaining its global Cloud outage caused by BGP errors
• The Weeknd and other concerts postponed
• Ironically The Weeknd concert was at the Rogers Centre: more details from The Globe and Mail. Some commentators have taken this to mean that they literally couldn't open the doors due to the network outage. Also interesting because it discusses some of the third party impacts of the cancellation.

Stay up to date with the free Risky Thinking Newsletter.

So, what to say about this naughty list?

On one hand, it’s easy to see why a company would want not to provide employees with a tool that would help them do something not in the company’s interest. I mean, if you want to organize — or even simply complain — using your Gmail account or Signal or Telegram, that’s one thing. But if you want to achieve that goal by using an app that the company provides for internal business purposes, the company maybe has a teensy bit of a legitimate complaint.

On the other hand, this is clearly a bad look for Amazon — it is unseemly, if not unethical, to be literally banning employees from using words that (maybe?) indicate they’re doing something the company doesn’t like, or that maybe just indicate that the company’s employment standards aren’t up to snuff.

But really, what strikes me most about this plan is how ham-fisted it is. I mean, keywords? Seriously? Don’t we already know — and if we all know, then certainly Amazon knows — that social media platforms make possible much, much more sophisticated ways of influencing people’s behaviour? We’ve already seen the use of Facebook to manipulate elections, and even our emotions. Compared to that, this supposed list of naughty words seems like Dr Evil trying to outfit sharks with laser-beams. What unions should really be worried about is employer-provided platforms that don’t explicitly ban words, but that subtly shape user experience based on their use of those words. If Cambridge Analytica could plausibly attempt to influence a national election that way, couldn’t an employer pretty believably aim at shaping a unionization vote in similar fasion?

As for banning the word “ethics,” I can only shake my head. The ability to talk openly about ethics — about values, about principles, about what your company stands for, is regarded by most scholars and consultants in the realm of business ethics as pretty fundamental. If you can’t talk about it, how likely are you to be to be able to do it?

(Thanks to MB for pointing me to this story.)

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Medverkande: Douglas Wise, underrättelseofficer och instruktör , Taras Borovok, kompositör ukrainska armén, Yurii Sheliazhenko, ukrainsk pacifist, Daniel Jonsson, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, Henrik Landerholm, generaldirektör myndigheten för psykologiskt försvar, Thomas Persson, hemvärnssoldat.

Programledare: Robin Olin
robin.olin@sr.se

Reportrar: Simon Moser, Maria Persson Löfgren

Tekniker: Karl Björnsson, Tim Kellerman

Producent: David Rasmusson
david.rasmusson@sr.se

Ordning och reda. Papper i samma storlek i lämplig förvaring.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Kan vi inte hålla oss till en plattform?”, tänker jag en stressig dag. Kan vi inte slippa allt hoppande mellan olika system och alla installeringar och ikoner som flimrar så ilsket bara för att man haft fräckheten att försumma dem en minut.

Om du känner igen dig i drömmen om en enklare digital hantering – om ett system för meddelanden och ett sätt att identifiera sig – då känner du kanske också igen dig i det här: ”fullständigt kaos” i kommunikationen, ”vilt primitiva förhållanden” och ett ”förvirrande överflöd”.

Det låter som dagens informationssamhälle, som en vanlig dag en bit in på 2000-talet med bortglömda lösenord och pockande uppdateringar i överlappande fönster.

Men det gäller informationssamhället för hundra år sedan. Det gäller pappershanteringen i Sverige 1919, med brevpapper, blanketter, provkartor, kataloger, böcker, tidskrifter och postförsändelser – allt i olika format.

Kontoret för hundra år sedan var översvämmat och oordnat.

Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.

Chefen för riksbankens pappersbruk tillhörde den tidens förespråkare för standardisering. Det var hans ord jag citerade. Ett svällande statsmaskineri krävde rationell organisering, menade denne chef. Enhetsformat för papper – som börjat införas utomlands – var lösningen. Och den lösningen lever vi med idag, nämligen A4-papperet inom det så kallade A-formatet, med sidproportionerna 1 gånger roten ur 2. Det är ett papper stort som en sextondels kvadratmeter.

Så stort är ”ett papper”. Så stort blev ett papper efter standardiseringen som fullbordades först 1946 efter minst tjugofem års debatt.

Nu skulle informationen inte längre anlända i olika format utan i ett och samma. Kuvert, pärmar, mappar, skrivbordslådor, arkivskåp och skrivare – mycket kom att anpassas efter detta format. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.

För även om standardiseringsivrarna ville motsatsen producerades bara mer och mer information ju bättre kontoren blev på att hantera den. Ett standardiserat pappersformat underlättade standardiserade blanketter som var enklare att fylla i och läsa av. Sedan drog det iväg ordentligt. Byråkratin fann skäl till nya blanketter för snart sagt varje liten uppgift.

”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns”, står det i en kontorshandledning från 1959. ”Sedan måste man tillgripa blanketter”. En ”riktig” blankett skulle ha gröna linjer och grön text för att kontrastera mot det ifyllda svarta och den skulle ha rutor anpassade efter skrivmaskinens tabulator.

Allt det här berättar Charlie Järpvall i sin fyndiga avhandling i mediehistoria, ”Pappersarbete” från 2016. Järpvalls iakttagelser av kontorspapperets 1900-talshistoria bildar en fin mix av igenkänning och främlingskap. Å ena sidan dras man snabbt in i en känsla av ”så är det nu också, fast inte vad gäller just papper”. Å andra sidan känns det som att besöka en annan planet, en pappers- och blankettplanet.

Det är fantastiskt att läsa om debatten som föregrep A-formatets seger, till exempel de estetiska argumenten emot. I en statlig utredning 1943 meddelade Kammarrätten att A4 var ”ur värdighetssynpunkt olämplig”. Och Hovrätten för Övre Norrland invände att folio – ett annat format – var mer ”estetiskt tilltalande” eftersom det överensstämde med det gyllene snittet, ett klassiskt skönhetsideal.

Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.

Att förhålla sig till A4 på sådana sätt ger en lite hisnande känsla. Detta engagemang över papper! Men ändå är det så igenkännbart, för idag diskuteras ju webbsidor och webbdesign med motsvarande inlevelse. Både på jobbet och privat blir människor upprörda om internet inte ser snyggt ut, om det bidrar till kaos snarare än ordning. Idag annonserar vi efter ”webbredaktör”, inte ”maskinskriverska” eller ”blankettman”.

Blankettman – bara ordet ger overklighetskänsla. På fyrtio- och femtiotalet var det ett yrke.

Beklagandet över förvirring och överflöd i informationssamhället är alltså igenkännbart men också föreställningen om att en gång för alla nå ordning genom en form eller en teknologi. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.

Dagens kontorsarbete verkar befinna sig i ett slags prolog till en åtminstone tänkbar framtida standardisering som väl knappast kommer att ledas av staten utan av aktörer som banker, Google, Youtube och Facebook, med ganska otäcka och nästintill totalitära informationsanspråk. Vad skulle vi säga idag i en kontorshandledning? Kanske så här: ”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns. Sedan måste man tillgripa uppkoppling.”

”Det är genom små detaljer som stora system byggs”, skriver Charlie Järpvall. En överenskommelse om var adressen ska placeras på ett kuvert, WiFi i offentliga lokaler – detaljer genererar system. Men som sociala varelser är vi alltför bångstyriga för att enbart falla in i system. Sätt upp en regel och vi kringgår den genast. Formulera en standard och vi ler milt och finner ett undantag. Oordning på en arena kan visserligen ge vika för systematisering men då uppstår snart en annan arena och ordningsproblemet migrerar dit. ”Formatanarkin” för papper är avskaffad men digital anarki finns istället, med vidhängande ambitioner att strömlinjeforma alla appar och sajter.

Men kanske är en universallösning inte lösningen. I Kina finns nästan en universallösning i form av appen WeChat som kombinerar meddelanden, diskussioner, beställningar och betalningar. Men Kina har som bekant bara ett parti och det censurerar förstås appen. Kontrollen blir lättare att genomföra eftersom WeChat samlar så många miljoner användare i samma system.

Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt

Kontorsarbetets ”dagliga plockande och sorterande”, för att låna Charlie Järpvalls ord, var ett sätt att ordna världen. Och idag klickar vi och öppnar, matar in och klickar på nytt. Samtidigt som det finns något utmattande i en mångfald av former finns det också något charmigt.

Min poäng gäller detta växelspel. Det gäller det ofullbordade i ordnandet av information, själva omöjligheten i att få ett slut på det.

Några av iakttagelserna i Järpvalls avhandling om papper handlar om andra och parallella ordningsförsök i början av 1900-talet, till exempel riktade mot hushållet. Folkhemmets vetenskapliga ideal skulle förstås råda även här. I ett nummer av standardiseringstidskriften Slöseri 1928 togs filten på stort allvar. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt med måtten 150 gånger 200 centimeter. Och normalfilten skulle vara enfärgad, ”neutral” och av ändamålsenlig kvalitet.

Ja, vad säger man? Ett land vars hushåll bara har normalfiltar, det är en både rolig och ryslig tanke. I denna önskan tycker jag mig se det rationella projektets kärna men också dess löjlighet.

Den kan vi väl ha i åtanke – normalfilten – när nästa standardiseringsvåg sköljer över oss, hur mycket avlastning från ”förvirrande överflöd” vi än hoppas på.

David Wästerfors, sociolog

Litteratur

Charlie Järpvall: Pappersarbete– formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Mediehistoriskt arkiv, 2016.

Two Predictions about the Distribution of Life in the Universe

There is a rule in software development called the zero one infinity rule, or ZOI, originally formulated by Willem van der Poel, according to which a process should be completely disallowed, or allowed only once, or no limit should be placed on the number of times it occurs. This is a rule of thumb for programming, but it also can be interpreted in a much wider sense. Robert Hazen, despite being the careful scientist that he is, gives a metaphysical spin to the zero one infinity rule:

“In short, ‘zero, one, many’ means either that a natural phenomenon never happens (time running backward, for example), or it happens exactly once (a ‘singularity’ like the Big Bang), or it has happened more times than we can count (perhaps the origin of life).” (Robert Hazen, Symphony in C: Carbon and the Evolution of (Almost) Everything, p. 199)

In the context of the zero one infinity rule, we know that the appearance of life in the universe does not exemplify zero, so either life in our universe is one or many. Taking each the horns of this dilemma in turn, if life on Earth is unique, there is nothing more to say about the distribution of life in the universe: it has a distribution of one, limited to Earth. Any interesting prediction regarding the distribution of life in the universe will either be a prediction of whether our universe exemplifies one or many, or it would be a prediction regarding the distribution of the many instances of life in the universe. My prediction will be concerned with the latter, not the former; I am not going to predict how much life there is in the universe, or the frequency of its appearance in space or time.

If we were to establish that life is unique and distinctive to Earth, there would be as little to say as there would be to say of a universe with zero life, so we begin with the hypothesis that life is sufficiently common in the universe that there are enough instances of independent origins of life events that statistically valid generalizations can be made regarding its distribution. I adopt this hypothesis not because I believe it to be true (at present I have no reason to prefer the hypothesis of the uniqueness of terrestrial life or the prevalence of life in the universe), but only because it is a useful point of departure for thinking about life in the universe.

Supposing, then, that there are many worlds with life, and further supposing that life on these many worlds independently originated (or, at least, mostly independently originated, meaning that panspermia plays little or no role in the large-scale distribution of life in the cosmos, but more on panspermia below), my prediction on these assumptions concerns the distribution of mechanisms by which life arises in this scenario of life being prevalent in the universe.

Suppose further that we make a complete survey of the possible biochemical pathways to life, of which there are many already, and, we can infer, there will be more as origins of life research continues to develop. Again, I cite Robert Hazen, who gave a comic twist to the number of origins of life scenarios that contend for researcher’s attention:

“A popular game in origins-of-life research is to dream up an ‘origins scenario’—an elaborate, sweeping, often untestable story of chemical and physical circumstances by which the living world emerged from a lifeless geochemical milieu.” (Op. cit.)

Given many possible origins of life biochemical pathways, and many worlds with biospheres, it would be reasonable to assume that different biochemical pathways are responsible for the origins of life on different worlds. This is a reasonable assumption, but not a necessary assumption. We do not yet know how tightly constrained life is, but if life is tightly constrained, there may be only a single biochemical pathway to a single kind of life. If this is the case, I predict, on this basis, that life on Earth will be shown to be distinct. (This is yet another prediction, distinct from the two predictions made below, thus not included in the two predictions noted in the subtitle above.) However, there could be a single biochemical pathway to life that is represented on multiple planets throughout the universe.

If life is not tightly constrained, that is to say, if life is loosely constrained, or unconstrained and prolific in the universe, then many biochemical pathways to life will be represented on many different worlds. What kind of distribution of origins of life mechanisms would we expect to see under these circumstances? My two predictions for this distribution are based on two familiar ideas: the bell curve and the Pareto principle:

1. Origins of Life Bell Curve: I predict of the many biochemical pathways to life, that the bump in the bell curve will be filled with the most common mechanisms for the origins of life, representing some degree of mediocrity of the complexity of the process; the left of the bell curve will be sparsely populated by the simplest possible mechanisms, while the right of the bell curve will be sparsely populated by the most complex mechanisms for the origins of life.

2. Origins of Life Pareto Principle: I further predict that about 20 percent of the biochemical pathways to life will account for about 80 percent of instances of planets with biospheres, making these 20 percent of mechanisms literally the vital few, i.e., those mechanisms most responsible for life’s prevalence in the universe.

I furthermore predict that terrestrial life will exemplify the principle of mediocrity, such that the mechanisms responsible for origins of life on Earth will fall close to the center of the bell curve, and these mechanisms will represent those 20 percent of such mechanisms responsible for 80 percent of life in the universe. In other words, life on Earth is in the 80 percent, and therefore typical of life in the universe.

There is much more that could be done to clarify the above predictions, and as further origins of life biochemical pathways are identified and refined, it will become increasingly possible to compare and contrast these mechanisms, and eventually to quantify the degree of complexity of each. The degree of complexity of a biochemical pathway to life is itself an idea in need of clarification. What are the dimensions of complexity of origins of life biochemical pathways? These may include the number of steps necessary to pass from inert chemical reactions to biochemistry, the specific mineralogical prerequisites for biochemistry (and how many steps are necessary for these precursors to evolve), the number and diversity of chemical processes that are required, the amount of time necessary for these processes to converge upon life, and so on.

In the illustration above I have identified the most complex origins of life pathway to be panspermia, but this is ambiguous. However, my reason for doing so is that any origins of life on a planet (or other celestial body, such as a moon) in which panspermia is the mechanism necessarily involves some other origins of life biochemical pathway plus the extra step of a panspermatological vector. It could be argued that a simple biochemical pathway plus panspermatological distribution is likely to be simpler than the most complex biochemical pathways that do not involve panspermia (i.e., all steps of which occur on a single planetary body). This could be factored into a more adequate and refined quantification of the complexity of biochemical pathways to the origins of life.

Needless to say, I will not live to see my predictions either confirmed or disconfirmed. Any survey of life in the universe, even a superficial and perfunctory survey, would require cosmological scales of time to investigate a cosmos filled with potentially inhabited worlds. Also, the effort to confirm or disconfirm such predictions is predicated upon a scientific effort that would also have to be cosmological in scale, and even if life is prevalent in the universe, there is no assurance that intelligent agents descended from any biosphere would take up this task at the requisite scale.

There is a slight possibility that our solar system is filled with microbial life in all manner of unlikely niches, and, if this is the case, and if we were to discover our solar system not only to be rich in life, but also that this life was the result of independent origins, then we could extrapolate from life in our solar system to the mechanisms of the origins of life represented in the wider universe. In this case, our solar system would be a cosmological Petri dish, and it might well be possible that I could see the first results of exploration of our solar system, whether through sample return missions or through boots-on-the-ground research. I make these predictions, then, not with an eye toward being proved right or wrong, but out of disinterested curiosity in what we might call stochastic metaphysics—that is to say, how frequency distributions ought to predict the ultimate constitution of the natural world. Thus naturalistic metaphysics can be speculative as well as descriptive.

In the event that life from multiple origins events is to be found throughout our solar system, the extrapolation of the distribution of its origins of life mechanisms to the wider universe itself would constitute a further prediction: that the distribution of origins of life mechanisms in the small (in our solar system) will be mirrored by origins of life mechanisms in the large (in the universe). I hesitate to endorse this prediction, as the chemical compositions of other planetary systems derived from other proto-planetary discs, and these proto-planetary discs in turn derived from distinct precursor events (viz. the particular chemical composition of supernova events in the stellar neighborhood that would enrich proto-planetary discs with their elements), will be sufficiently distinct from the chemical composition of our solar system that the different abundances of elements and isotopes will likely beget different chemistries.

To recap: I said I would make two predictions about the distribution of life in the universe, but I actually made four predictions: (1) if life is tightly constrained, Earth will be the only living world, (2) the origins of life bell curve, (3) the origins of life Pareto principle, and (4) life on Earth will exemplify the principle of mediocrity based on the distribution of life predicted above. I also suggested a fifth prediction that could be made, but I hedged on that one.

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .